21år. 21 fucking år. Min vän blev bara 21år.
Någon av er om någon läser detta, kan mycket väl veta om henne. Veta om min vän.

Min underbara vän Julia.

Arbetsolycka. Ett gallergolv rasade därmed rasade min vän. Julia föll 5meter ner på ett transsportband- som var igång.
Hennes hår och arm fastnade i bandet och hon släpades flera meter innan bandet hann stoppas.

Jag har hört olika versioner om hur dom tog henne lös henne från bandet. Två versioner - liknande varandra. "Dom var tvungen att klippa lös henne." Och "Dom var tvungen att skära lös henne."

Jag vet inte vilket som stämmer,men det jag vet är att min vän dog.

Det är hennes begravning snart. Jag mår så jävla dåligt. Det känns inte verkligt. Hon är fortfarande hemma med sin underbara kille, myser i sin otroligt fina lägenhet. Hon måste vara där. Hon kan inte vara borta..

Jag kommer aldrig få se henne igen.
Jag kommer aldrig få höra hennes röst, hennes skratt.

Jag vet på riktigt inte vad fan jag ska göra. Mitt hjärta, min själ, och min hjärna skriker åt mig att ta hennes plats. Jag ber till gud, snälla ta mig istället. Hon förtjänar att leva, hon förtjänar det mer än mig. Snälla snälla låt mig ta hennes plats!!!!!!

Vila i frid underbara fina vän <3

Okej. Where to start.

Denna blogg skapade jag INTE i syfte att andra ska läsa den. Inte i det syftet att få följare och skriva till folket.

Jag skapar den helt enkelt för mig själv. Sedan om folk vill ta del av det så sure.

Jag lider av grov depression, självmordstankar och planer. Jag har även ett rätt så grovt självskadebeteende.
Mina lår är helt förstörda såväl som mina anklar. Jag skär inte mig själv för attention.
Jag berättar inte det för attention.

Jag har haft en sådanhär blogg förr och fick kommentaren att jag inte alls lider av depression, att jag hittar på och att jag bara är en attentionhoe.

Så NEJ jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag vill helt enkelt bara ha ett ställe att skriva av vad jag tänker och känner.

-Jamen skriv i dina anteckningar på mobilen.

Hade jag gjort om det inte fanns risken att andra människor som jag känner skulle råka se.

Ibland kommer jag kanske skriva på engelska. Ibland mer poetiskt. Ibland bara svära och skrika. Inte posta på hur länge som helst, ibland posta flera ggr på en dag. Jag vet inte. Det som kommer postas här är det som min hjärna väljer att spy ut.

Ok? Ok.