Yes.

Natten var hemsk. Klart tårarna rann som en flod ner för mina kinder efter att jag spenderat dagen med att tänka på min vän och hennes begravning.

Kl 02.45 Satt jag på min sängkant, om och om igen torkade jag tårarna. Jag kände hur jag var påväg in i en panikattack så jag försökte andas lugnt och samla mig.

Lyckades jag? Nej.

Stunden jag började hyperventilera insåg jag att jag inte skulle klara att vara ensam. Klockan är nu 03:05. Jag fumlar ner för trappen med suddiga ögon från alla tårar och med andan i halsen.

03:55 Har mamma äntligen lyckats lugna ner mig och jag kan bege mig upp till mitt rum igen.

Väl uppe på mig rum känner jag det starka suget att dämpa smärtan som skriker åt mig på insidan.

Rakbladet it is. Jag har bra vattentätt plåster iallafall.