Jag... vet inte. Mina känslor har verkligen gått upp och ner och in och ut.

När någonting hemskt händer och man känner hur hela ens kropp skriker i smärta. Så ser man hur människor som inte är inblandad fortsätter med sin dag som att ingenting har hänt.

När jag stod där bredvid hennes vita kista i ett hav av blommor på kyrkogården. Alla bilar som bara åker förbi så kunde jag inte låta bli att känna ren ilska. Väl medveten att det är så livet fungerar. Men i den stunden kunde jag inte förstå hur dom kunde fortsätta som att inget har hänt, hur vågar dom!? Jag ville skrika åt dom. Skrika åt hela världen att stanna, be dom se vad som hänt. Att känna vår smärta.

Men det är så världen fungerar, något som inte rör oss är väldigt lätt att tänka på en minut och sen fortsätta med våra liv.

Fast när man själv upplever sånn sorg kan man känna extrem ilska att alla inte känner det för man tycker att hela världen borde sörja.

Jag har känt extrem ilska mot företaget och deras ignorans mot säkerheten.

ilska mot allt. Men framför allt sorg.

9/10 dagar vill jag inte kliva upp från sängen. Finns ingen vilja, ingen ork. Det som får mig upp är det faktum att ligger jag kvar får jag brutal huvudvärk. Så jag måste helt enkelt kliva upp även om det är psykiskt ansträngande. Idag vill jag verkligen inte.
Jag känner redan huvudvärken komma men jag vill.verkligen.inte

Det finns liksom ingen mening? Mår illa av att bara tänka på att leva. Usch.

Så här ligger jag fortfarande. Man kan nästan inte tro att jag är 21år och emo/punk/scene/goth (ja jag är lite av varje) om man kollar på hur mitt rum ser ut.

Japp, jag har en sänghimmel med ljusslingor hängande i den.

Älskar faktiskt ljusslingor, och så lite 'fint' med drakar och fjärilar.

*Dålig bild* har lite positiva ord folk har skrivit om mig och till mig.