Kära mamma.. Det kommer aldrig finnas ord som räcker till. Jag vet att du bryr dig. Att du skulle göra allt för mig. Jag vet att du älskar mig. Jag älskar dig också. Så jävla mycket.

Alla gånger du tröstat mig mitt i natten.
Alla gånger du varit tvungen att se mig gråta.

Gråter du så gråter jag.

Men om sanningen ska fram så fanns det ingenting någon kunde göra. Det handlade inte om att jag inte fick kärlek för ni gav mig otroligt mycket. Men jag kände mig ensam i en värld full av människor.

Solen skiner and himlen är blå men genom mina ögon är allting grått.

.....

Sen kom jag inte längre. Det är mitt första suicide letter jag skrev. Eller eh ah, började skriva. Jag bröt ut i tårar totalt och knölade ihop pappret och slängde iväg den under sängen.

När någon säger akuten låter det på engång som att något väldigt hemskt har hänt.

03:00 hämtade jag upp min kompis som skulle följa med mig som stöd.

Jag hade tidigare gjort ett rätt djupt öppet sår på mitt lår. Inte så brett men djupt så jag bestämde mig för att åka in till akuten för att dom ska se ifall de behövs sys eller bara plåstras om.

(Och innan någon bestämmer sig för att tänka att jag inte skulle åkt dit, jag orsakade det själv. Jag tar upp någon annans viktiga tid som behöver hjälp.)

Nej. Jag bor på ett litet ställe där akuten är helt öde om natten. Det var ingen annan människa där när vi kom dit och ingen annan människa när vi åkte.

Jag behövde 4 styng. As said; inte mycket, har sytt en gång tidigare och då fick jag 6 styng.

Anyways, de var nattens äventyr.