Om två dagar, tisdag, är det dags.
Då är det dags att begrava min vän.

11:00 börjar begravningen. Hela kyrkan kommer vara full. Hon var en sånn person som hade många vänner. Hon var så snäll och omtyckt.

Begravning-gravsättning-minnesstund.

Kommer självklart gå på alla 3. Kommer självklart gråta floder.

Ärligt har jag sånn brutal ångest över det då jag vet hur otroligt jobbigt och smärtfullt det kommer vara. Att se den vita kistan och veta att ens underbara vän ligger där i. Fridfull men död. Död.

Det ordet ekar i mitt huvud och har gjort det över 2 veckor nu. Igår var det 2 veckor sen hon dog. Känns fortfarande som att det var igår.

Och att se hennes kista sänkas ner i jorden. Veta att hon kommer ligga där, aldrig kunna uppfylla sina drömmar. Aldrig kunna bilda familj, få barn, barnbarn. Istället för att gifta sig i kyrkan med en fin vit fluffig klänning, lycklig, så kommer hon få ligga i en hård vit kista, död.

Hon kommer aldrig få bli gammal, och kommer stanna i sin unga ålder. Hon kommer förbli 21år. Min älskade vän kommer aldrig få uppleva livet som just hade börjat.

Hon hade just börja leva sitt liv, allting gick bra tills allt ändrades på mindre än 1min. Inom några sekunder var hennes liv över.

Jag sa till alla att jag tror att hon var borta redan stunden hennes kropp landade på bandet.

"Dom skickade inte vidare henne till sjukhus ifall hon var borta redan där."

Min känsla står fast vid att min vän lämnade sin kropp där och då.

Hon blev hjärndöd stunden hon landade vilket jag fick reda på igår. Hon lämnade stunden hon landade.

I'm destroyed.