Hatar verkligen när man se en person man verkligen bryr sig om, inte bryr sig om en själv och så ser man hur personen verkligen bryr sig om någon annan.

Like i know i suck- men det får mig att bara avinstallera allt, bara försvinna från all socialmedia för ingen skulle bry sig.
Men samtidigt vill jag ha kvar det för att kunna lätta på alla mina tankar och känslor.

Just i denna stund, vill jag bara slå sönder saker, skrika, gråta och försvinna.

Tisdag:

? Begravning.
? Gravsättning.
? Minnesstud.

Total tid för ovanstående: 6h.
Total tid av nästan oavbrutet gråt: 4.5h

? Självskade.
? 2 deep.
? Akuten.
? 9 stygn.

Total tid för ovanstående: 2h.

Kommer mest troligt göra ett inlägg om allt detta med mer text. Men först när jag mår lite bättre

Tisdag.. Jag har aldrig gillat tisdagar men nu har jag en anledning att hata den dagen ytterligare.

28 Juli kommer föralltid vara dödens dag. Dagen då Julia dog. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle skriva såhär mycket om min vän, ännu mindre min döda vän.. Förstå att se sin väns ansikte överallt, tidningar och på nätet. Dom tänker inte på hur det påverkar nära och kära när dom skriver sina texter. Dom vill låta så hemsk som möjligt. (Just här syftar jag på "Julia störtade mot sin död". Som står med liten text på bilden av Julia.)

Som Kristina sa så perfekt, Julia har förlorat allt. Jag har så otroligt många minnen från Julia och hennes underbara familj.

Det finns inte och kommer aldrig finnas ord som kan beskriva hur stor saknaden är, hur otroligt ont det gör och hur gigantisk sorgen är.

Jag önskar med hela mitt liv att hon kunde komma tillbaka så jag kunde ta hennes plats. Hon ville leva, det vill inte jag. Jag vill dö, jag önskar varje dag att jag vore död.

Jag skulle lätt dö för att få henne tillbaka.

Om två dagar, tisdag, är det dags.
Då är det dags att begrava min vän.

11:00 börjar begravningen. Hela kyrkan kommer vara full. Hon var en sånn person som hade många vänner. Hon var så snäll och omtyckt.

Begravning-gravsättning-minnesstund.

Kommer självklart gå på alla 3. Kommer självklart gråta floder.

Ärligt har jag sånn brutal ångest över det då jag vet hur otroligt jobbigt och smärtfullt det kommer vara. Att se den vita kistan och veta att ens underbara vän ligger där i. Fridfull men död. Död.

Det ordet ekar i mitt huvud och har gjort det över 2 veckor nu. Igår var det 2 veckor sen hon dog. Känns fortfarande som att det var igår.

Och att se hennes kista sänkas ner i jorden. Veta att hon kommer ligga där, aldrig kunna uppfylla sina drömmar. Aldrig kunna bilda familj, få barn, barnbarn. Istället för att gifta sig i kyrkan med en fin vit fluffig klänning, lycklig, så kommer hon få ligga i en hård vit kista, död.

Hon kommer aldrig få bli gammal, och kommer stanna i sin unga ålder. Hon kommer förbli 21år. Min älskade vän kommer aldrig få uppleva livet som just hade börjat.

Hon hade just börja leva sitt liv, allting gick bra tills allt ändrades på mindre än 1min. Inom några sekunder var hennes liv över.

Jag sa till alla att jag tror att hon var borta redan stunden hennes kropp landade på bandet.

"Dom skickade inte vidare henne till sjukhus ifall hon var borta redan där."

Min känsla står fast vid att min vän lämnade sin kropp där och då.

Hon blev hjärndöd stunden hon landade vilket jag fick reda på igår. Hon lämnade stunden hon landade.

I'm destroyed.

Kära mamma.. Det kommer aldrig finnas ord som räcker till. Jag vet att du bryr dig. Att du skulle göra allt för mig. Jag vet att du älskar mig. Jag älskar dig också. Så jävla mycket.

Alla gånger du tröstat mig mitt i natten.
Alla gånger du varit tvungen att se mig gråta.

Gråter du så gråter jag.

Men om sanningen ska fram så fanns det ingenting någon kunde göra. Det handlade inte om att jag inte fick kärlek för ni gav mig otroligt mycket. Men jag kände mig ensam i en värld full av människor.

Solen skiner and himlen är blå men genom mina ögon är allting grått.

.....

Sen kom jag inte längre. Det är mitt första suicide letter jag skrev. Eller eh ah, började skriva. Jag bröt ut i tårar totalt och knölade ihop pappret och slängde iväg den under sängen.

När någon säger akuten låter det på engång som att något väldigt hemskt har hänt.

03:00 hämtade jag upp min kompis som skulle följa med mig som stöd.

Jag hade tidigare gjort ett rätt djupt öppet sår på mitt lår. Inte så brett men djupt så jag bestämde mig för att åka in till akuten för att dom ska se ifall de behövs sys eller bara plåstras om.

(Och innan någon bestämmer sig för att tänka att jag inte skulle åkt dit, jag orsakade det själv. Jag tar upp någon annans viktiga tid som behöver hjälp.)

Nej. Jag bor på ett litet ställe där akuten är helt öde om natten. Det var ingen annan människa där när vi kom dit och ingen annan människa när vi åkte.

Jag behövde 4 styng. As said; inte mycket, har sytt en gång tidigare och då fick jag 6 styng.

Anyways, de var nattens äventyr.

När jag vaknar önskar jag att jag inte fanns. När jag går och lägger mig önskar jag att jag vore död. Jag tänker dagligen när jag ska ta modet till mig att faktiskt göra det. Vad jag ska skriva i mitt sista brev.

Jag har skrivit den 3 ggr redan men det kommer aldrig finnas ord nog bra att lämna efter sig lite mindre smärta. För jag vet att det finns folk som bryr sig.
Men jag har försökt så länge nu att leva för dom. Att ta en dag i taget för deras skull. Så länge.

Men om jag inte ens kan leva för dom, hur ska jag kunna leva för mig själv?

Jag är 21, men i mitt sinne och i min själv känns det som att jag är 91.

Jag är trött på livet. Det känns som att jag är klar. Det finns inget mer att erbjuda.

Jag tänker att jag ska inte leva att fylla 22. Jag ska inte leva 7månader till.

Jag vill dö.

Call on me in my darkest hour
Now when love is all around me
I think heaven let you find me
If it matters to go
Call on me whenever you need me
Don't hold back, I never said it'd be easy
I can feel the wind is blowing
Blowing louder than before
But I never forget
Yes you know that I would never forget
I wanna turn back time and
Go back to the days
When there was no doubt in my mind
Baby do you believe me
Never said it'd be easy
Letting go of your heart
I wanna push rewind and
Go back to the days
When you were the best that I had
Baby do you believe me
Never said it'd be easy
Letting go of your heart
In my arms I can feel it comin'
Down this road, I'm always losing something
You're my California dreamin'
You're my ever-lasting love
Good old me, singing hallelujah
I find a way to make 'em pretty for ya'
I can feel the wind is changing
Changing faster than before
But I never forget
You should know that I would never forget
I wanna turn back time and
Go back to the days
When there was no doubt in my mind
Baby do you believe me
Never said it'd be easy
Letting go of your heart
I wanna push rewind and
Go back to the days
When you were the best that I had
Baby do you believe me
Never said it'd be easy
Letting go of your heart
Even though I tried
True days in your eyes
They don't ever lie
Hope I make it back in time
I know I'm asking for much
Oh, I can't deny
True days in your eyes
They don't ever lie
Hope I make it back in time
I know I'm asking for much
I know I'm asking for much
I wanna turn back time and
Go back to the days
When there was no doubt in my mind
Baby do you believe me
Never said it'd be easy
Letting go of your heart
I wanna push rewind and
Go back to the days
When you were the best that I had
Baby do you believe me
Never said it'd be easy
Letting go of you heart..

----------------------------------------------------
Hennes låt.
Låte spelas om och om igen medan tårarna rinner. När slutar det göra såhär ont?